När vi blir sårade av någon skapas det ett sår i oss. Det såret blir extra stort när vi har vår sköld nere dvs vår sårbarhet är blottad. När det händer sätter vi upp ett skal för att skydda vår sårbarhet, för att inte utsätta oss för samma smärta igen. Här är vi inte alltid ärliga med oss själva om vilket behov vi har för att läka. Vi kanske inte heller har kunskap om hur vi kommer dit.

Det här är min tolkning utifrån mig själv men även utifrån de möten jag har med klienter och nära relationer runt omkring mig privat.

Under livet har jag haft motvindar där jag blivit sårad, där jag inte insett hur ont det faktiskt gjort förrän långt senare. När jag jobbat med mig själv och ärligt sett inåt vad jag går och bär på har det gjort ont. Smärtan har jag gömt bakom många lager, men ett efter ett lager har jag skalat.

Jag kan inte få något ogjort men jag kan ta reda på hur och vad jag behöver för att läka det idag.

En stor del har varit förlåtelse. Att rikta känslan förlåt i mig och till någon annan, i efterhand. I mitt fall - långt i efterhand.

Förlåta det som hänt.

Acceptera att det gör ont.

I det se på mina behov av vad jag behöver för att må bra, i min väg framåt för att inte hamna där igen - om jag kan välja det själv.

Men även se på hur jag kan läka mig själv, vilka behov jag har i det - där jag kan påverka. 

När livet påminner mig om de sår jag läkt så går mitt kroppsminne igång, där stress är en huvudspelare. Trots att jag inte är på den platsen i livet längre.

Här har jag fått jobba med acceptans och med återhämtning, hjälpt min kropp att inte sätta igång ny stress kring saker som hänt tidigare. Påminna om att jag är ok och trygg idag, och att reaktionen är historia utifrån en otrygghet.

Det jag även inser när jag fortsätter att förlåta historian, är att jag kommer åt djupare lager i mig – och att jag mjuknar än mer. Jag känner mer kärlek och njutning av att leva. Jag känner mig mer trygg i mig.

Jag tar inget för givet utan förstår hur viktigt just förlåtelse är, att ta in den känslan i hela Mig.

 Acceptans av att nu är ytterligare ett lager borta, att känslan i förlåt tar bort mörker då jag vill och har valt att leva i ljus.

Vi blir aldrig ”klara” med våra förändringar. Så länge vi lever är vi i förändring. Vilket jag tycker är fint. Så om jag fortsätter att skala av mina lager likt en lök, till min sårbarhet med att förlåta så blir jag en rikare människa – det är en känsla som är så rätt. 

Så om vi alla mjuknar lite till med förlåtelse inom oss och utanför oss. Lägger ner våra lager som skapar distans till livet. Vad händer då? Vad händer hos dig? 

Njut av vinden som biter i kinderna i helgen. Le stort mot någon du möter, för att du kan. Vi ses!