Utanför mitt fönster regnar det och det är alldeles grått på himlen. Trädens grenar är nästan helt nakna och löven ligger nu på marken.

November är en månad som påminner mig om att stanna upp. Naturen blir mer avklädd och går in i vila inför vintern.

Vi människor behöver leva med årstiderna.

Just nu behöver vi sakta ner och återhämta oss. Vi har all helgona helgen den här helgen, där vi tänder ljus och ägnar en stund till de som inte längre är hos oss.

Våra kyrkor får besök och även våra kyrkogårdar samt minneslundar. Vi stannar upp och samlas kring vackra minnen av människor som funnits i våra liv.

Ljusen påminner oss om att kärleken är evig.

Oavsett vart vi är. 

Den här traditionen är för mig en påminnelse om stillhet i här och nu. Ordet mindfulness betyder just det, här och nu. I västvärlden omger vi oss gärna av ordet i form av budskap på en tavla eller kanske på en mugg. Vi förstår vad vi behöver, men vi kanske tar det ”sen”.

Meditation är ett tillstånd vi kan försätta oss i där vi riktar fokus till exempelvis andetaget. Finns inga regler, mer än att vända tanken tillbaka till din andning när den far iväg. På så sätt skapar vi en medveten paus i vår hjärna. Kommer medvetet mer inåt, till ditt hjärta.

Här kan vi känna ett lugn. Harmoni. Balans. Låta våra löv falla en stund, och ha nakna grenar. Låta årstiden hösten inför vintern komma in i våra kroppar, för återhämtning.

Vi alla behöver detta.

Vi tror vi är smartare än naturen. I min värld är det tvärtom… 

Den här helgen tänker jag besöka en minneslund, för att tända ljus och rikta kärlek till dem som inte längre är hos mig.

Medan jag gör det, tänker jag placera mina fötter lite mer stadigt i marken där jag står. Blunda och andas lång ner i magen någon minut. Rikta kärleken in i ljuset jag tänt. För att avsluta med tacksamhet till det liv jag lever och de jag lever med idag. 

Vad tar du med dig med dessa rader? Hur kan du tänka dig att möta upp din inre höst på väg mot vinter?  

Med kärlek, vi ses!