Vilken vecka jag har haft!

Idag fredag är jag lite trött, och mitt huvud påminner mig om att sakta ner nu. Jag får känslan av att huvudet ”surrar” när jag lägger i en växel som jag egentligen älskar men behöver vara vaksam i.

Det är arvet efter utmattningen, även om det är 10 år sedan nu. Tacksam över att jag får dessa signaler och att jag lyssnar in dem i tid. 

Att släppa kontrollen den här veckan innebär fler nyanser.

Dels att utmana mig i mitt företagande som jag nämnt innan, den resan är ju precis påbörjad. Jag övningskör verkligen i att flytta gränser och göra nya saker.

Står och ler lite fånigt nu när jag skriver det, för det är verkligen en utmaning. Men jag älskar det!

Men även som mamma.

Jag påminns om allt har sin tid, när den äldsta nu flyttar hemifrån.

Känner stolthet och glädje i den fasen han är i nu, samtidigt som jag bläddrar i minnesbanken av bilder från när han föddes till där han är idag.

Jag blir nostalgisk och får en konstig ledsamhet såsom vid en separation. Att vi har våra barn till låns är något jag aldrig reflekterat över så mycket som nu.

Den dagliga dialogen som sker naturligt vid middagsbordet, släpandet av fötter på morgonen när han sätter på kaffet och alla skratt i vardagen som sker naturligt då vi fysiskt är i samma hus.

Detta ska nu ersättas av något nytt.

Jag andas, och landar återigen in i kärleken och stoltheten att jag nu är i den fasen som mamma.

Vilka dörrar öppnar sig nu?

Nyfikenhet.

Mitt liv är sakteliga på väg in i en ny fas.

Det som är skönt samtidigt - är att en tonåring bor kvar hemma, så jag har tid kvar med henne i denna nya resa.

Har du känt den känslan?

Oavsett vad din förändring handlat om - så uppstår plötsligt mer tid till dig.

Vad vill du göra med den? Väcka nyfikenheten. Släppa kontrollen...

All kärlek till dig, och njut av september som nu är här!