Under veckan som har gått har jag starkt blivit påmind om hur det kan vara, upplevas att vara ungdom idag.

Min snabba enkla analys – vi har ingen aning om hur tufft det verkligen är att växa upp idag.

Jag själv föddes på 70 talet och när jag minns tillbaka på min uppväxt och förflyttar mig till skolmiljön finns vissa likheter idag såsom det var då. Grupperingar och yttre faktorer såsom utseende och och vilka som var ”inne” och ”nördarna”. Personligen var jag någonstans i mellanlandet - lång och gänglig, korthårig pojkflicka. Jag minns hur jag kunde se på de coola tjejerna med märkesjeans, smink och långt hår. Men jag var långt ifrån att försöka likna dem och fascinerades mer över deras personer de valde att vara.

Men så fort skolan var slut, återvände jag till mina vänner där jag kände mig totalt trygg och igenkänningen i vad som var roligt i livet stämde överens. Här vilade jag i tankar om jämförelse. Skolan tyckte jag var supertråkigt, och hittade genvägar till prestation som då gick rätt bra. Betygen kom senare och det var inga direkta krav på att landa in på akademikernivå för att ta sig vidare i arbetslivet. Då gick det lättare att jobba sig till en karriär kan jag uppleva i efterhand. 

Idag när jag ser ungdomar, lyssnar på deras berättelser är det något helt annat. Prestationerna ökar i tidiga åldrar, betygen kommer in tidigt och skolsystemet är uppbyggt som om miniräknare och google inte finns. Vad lägger våra ungdomar sin tid på egentligen? Vilka krav ställer vi och är de rimliga? När får de lära sig om hur de tar hand om sig hälsomässigt i prestationssamhället som är påkopplat dygnet runt om de vill. Varför ska alla gå i samma led i samma takt?

Vad händer om vårt synsätt på våra ungdomar och uppväxt möter dem där de är starka. Istället för att fokusera på där de är svaga? Eller bedöma dem i strukturer och mallar som tar luften ur vem som helst. Jag raljerar något här det är jag medveten om, men jag väljer att göra det för min känsla är att vi bygger denna framtid felaktigt. 

Verkligheten är annan idag, och med sociala medier och tillgänglighet dygnet runt skapar det stress. Tillsammans med förväntade krav.

Jag tror att vi behöver tänka om. Vi behöver ändra hela skolsystemet, vi behöver möta upp våra barn och ungdomar annorlunda. Bara tekniken kring AI gör mig mer frågande till dagens krav och innehåll.
Vi kan inte och ska inte ta bort tekniken. Den utvecklar och gör mycket gott, men vi behöver mixa det med de mjuka värdena och låta oss växa där vi är starka. Våga vara och göra olika, se varann fysiskt och i närvaro. 

Utöver det behöver vi föräldrar och vuxna ta ett stort ansvar.

I närvaro fånga upp våra ungdomar vi har omkring oss, våra barn. Det är inte alltid lätt men vi får inte ge upp, vi behöver lyssna och ställa frågor.

·      Finns det något jag kan göra för dig

·      Kan du förklara hur du känner

·      Jag finns här hos dig

·      Jag ser att du kämpar

·      Var snäll mot dig själv, du gör ditt bästa

·      Berätta mer

·      Vill du ha en kram

I den resan vi gör med våra ungdomar behöver vi även ta hand om oss själva, vår egen hälsa. Energier smittar.

Jag har hopp om framtiden.

Jag vet att förändringar är på gång och att utveckling kommer att ske.

Men vi är ännu inte riktigt där.

Så jag tänker att vi alla under tiden gör det vi kan. Det vi själva kan påverka och inte lägga ansvaret utanför oss själva.

Det är med kärlek jag skriver detta och påminnelsen om närvaron kring den här frågan är viktig att lyfta. 

Kan du relatera till det jag skriver? Vad kan du redan idag utveckla och vara mer närvarande i när det gäller dina barn eller ungdomar runt dig? Hur tar du hand om dig själv i det?

Den här helgen landar jag in med min tonåring och ska njuta av matlagning och samtal vid middagsbordet. Där händer mycket i samtal om jag ger det tid och närvaro. Det tänker jag fortsätta göra. Att tillaga något tillsammans och för att sedan avnjuta. Där sker det fina enligt mig.

Ta hand om dig, med kärlek. Vi ses!