Under förra veckan och den här veckan har jag yogat och mediterat 1 h varje dag. Varje dag!

 Jag tänkte det här blir kul!

Jag har en kursledare som har satt formen för kursen där det här är ett krav, rimligt med tanke på att vi blir bäst ledare när vi själva genuint har varit i det vi själva sedan lär ut.

Jag utbildar mig till Medicinsk Yogalärare. Fantastisk kurs - där jag i framtiden kan fortsätta att leda grupper inom denna yogaform. 

Så tillbaka till 1 h per dag, det här är något som kommer följa med mig hela kursen och jag har mött en del hinder här.

Rastlöshet.

Ni vet när vi jobbar med något vi är engagerade i - och vi själva är en del av det vi utför.

Med utbildning sker utveckling. Här börjar trots all kunskap och engagemang våra känslor och tankar att spela med oss. Jag mötte här en enorm rastlöshet i den förändring som kursen krävde.

Jag tycker att det här är ju kul!

Ändå bromsade känslan av rastlösheten in, och tankarna började snurra

 ”vad ska det här vara bra för” 

”hur ska jag hitta tiden”

 ” är det rimligt att sätta av så mycket tid till detta” 

Men under senare delen av första veckan infann sig något nytt. Veckan som vi är i nu, flyttade känslan in.

Tankarna avtog.

Harmoni. Balans. 

Jag började känna mig som ”farsan Baloo” mentalt och kommer på mig själv att se på allt med andra ögon.

Att hitta ytterligare en ny nivå i sig själv skapar en ny lite romantisk känsla.

Jag är glad att jag blev puffad in i den här riktningen, då den stärker allt jag vill vara. 

Hur jag vill se på mitt liv och den person jag vill växa i.

Så med den känslan nynnar jag vidare in i helgen ”va nöjd med allt som livet ger, och allting som du omkring dig ser…” 

Känner du igen dig? Har du mött den känslan i ditt liv? Visst är det härligt!

Stor björnkram från mig till dig, vi ses!